Historia

Överluleåbondska-vår dialekt från förr!

VE HÅ BÖRT A TÅLA BÅNDMALE.

Neo sko i fa hojr. Ve hå sämlese näger stitsja pa torsdägskwelan i vönter pa Biggdegårn o låssese tåla båndmale. Ve hå hi gode raolit sko jö säj. Ve hå berette episodan om gämmelfolke. Om hån Skåta-Käll o na Elis, om hån Ömers-Joan o na Anna. Om han Kållmöjr-Julius on Pönkle-Helmer on Kneus-Jon on Jåns-Bertil o åll di är profilan.
För att fa dill retta euttäle hå ve konsultere ho Nits-Greta o na Bäck-Nancy. Åll jera jo åt so seker pa huri leulmale sko euttålas. He hä jo viri ve Stockhålmaran, Bodensaran, Tårnedalingan o hålvitalienaran, so da fa i sjölv försök reken eut huri dom laat.
Om he skull vöjs se att näger änder eutivi dom som hä viri ve i vönter jera intressere kon ve j o fårtsetti nesta ar.
Hin sko i fa söj he ve hå iversatt näger aolspråko fra swänsk dill båndmale.

1) He bLöj änder bullo heken, sä bagar´n, skeöut in tjälinga ini ogn.
Det blir andra bullar det, sa bagar´n, sköt käringen in i ugnen.
2) He söj mörkt eut, sä gobben, koxe tjälinga bäki ächhole.
Det ser mörkt ut, sa gubben å titta käringen i gumpen.
3) Bo peren småka gott da dom djera låga dill pa di her vöjse, sä bånd´n dan sätt mon iti brännvönschfläska.
Vad potatisen smakar gott när dom är lagade på det här viset, sa bonden, satte mun till brännvinsflaskan.
4) Ho hä da aoteur, först fick a in slivitatus o neo in läkrövsdalkus.
Hon har då otur, först fick hon en insmickrare och nu en långrövsslarver.

KNEUS-INGMAR

Sammanfattning  Ortnamnet Bredåker kommer sannolikt från naturens karaktär där byn är belägen. Byns egentliga ålder är svår att hitta. Bredåker räknas som en medeltidsby men några exakta årtal för den första bosättningen finns inte. I ett pärmebrev från 1502 finns Bredåker omnämnt för första gången. I en Bågamantalslängd från 1539 finns det uppgifter som hjälper oss att börja följa Bredåkers by med dess befolkning. Anledningarna till varför just Lule älvdal blev platsen där Bredåker uppfördes under medeltiden är flera. Man kan välja att se det helt ur jordbrukets synvinkel och finner då att älvdalens sediment blir den viktigaste lokaliseringsfaktorn, samt att älven och älvdalen är den viktigaste kommunikationsleden. Det är ett moget jordbrukssamhälle som visar sig i Lule älvdal vid mitten av 1500-talet när man ser till jordeboken 1543. Bönderna har i huvudsak livnärt sig på odling av råg och korn samt boskapshållning. Även fiske och jakt har varit viktiga. När jag börjar titta på utvecklingen i Bredåker gör jag jämförelser med de andra byar som fanns med i Överluleå socken från 1543 utom Edefors, som senare avskildes från Överluleå socken. Enligt prästräntelängden fanns det 1559 sju gårdar i Bredåker och antalet innevånare var 63 stycken. Går man sedan till boskapslängderna 1620 – 1641 finns tolv gårdar redovisade i Bredåker. Även på en karta från 1645 finns tolv gårdar. Mönsterbyordningen från år 1742 blev bakgrunden till byarnas egna byordningar. I Norrland var byordningarna synnerligen kortfattade jämfört med mönsterbyordningen. Byastämman var ett resultat av dessa byordningar. I Bredåker och andra byar kallades man till byastämman genom att byns budkavle sändes runt emellan byamännen. Byns ordförande benämndes byaålderman. Till Bredåker bröts det en allmän landsväg från Boden 1855, innan dess hade älven varit den huvudsakliga transportleden för Bredåkersborna. År 1885 byggdes de första skolhusen i byn, ett på vardera sidan om älven. År 1899 byggdes den första egentliga folkskolan i byn. Under 1893 byggdes ett mejeri i Bredåker och verksamheten startade vid nyåret 1894. År 1899 kom ett nytt steg i utvecklingen, Norra Bredåker fick en egen poststation. Byns utseende i dag behandlas här bara ytligt då vikten i rapporten ligger på hur det såg ut och vad som hände i Bredåker perioden 1500-1800.

---

Inledning Bakgrunden till namnet Bredåker kan jag inte fastställa med total säkerhet utan jag har funnit ett antal sannolika förklaringar. Det säkra ursprunget till ortnamn är ofta okänt och namnen förklaras med hjälp av gissningar och resultatet blir ofta sannolikheter. Ett antagande är att Bredåker, eller Brååker som det också stavats, har att göra med älvdalens bredd och bördighet. Brå- ses då som en förvrängning av adjektivet bra (Nordsten1947 s 35). I en annan undersökning av ortnamnet anses namnet vara väl givet och syfta på de breda bälten av mark som lämpar sig till åker som finns på båda sidor av det sel i älven där Bredåker är beläget, byn har också även tidigare ofta delats upp i Norra- och Södra Bredåker. Bredaker är den stavning som användes i ett pergament brev 1502 som nu finns på Uppsala universitetsbibliotek, andra stavningar är Brädåker och Bredåcker (Pellijeff 1987 s 69). Här har jag två av varandra oberoende källor som båda hittar samma lösning på namnets ursprung. Lösningen är den jag själv finner sannolik då den tydligt hänvisar till naturens karaktär där byn är belägen.

Bredåkers ålder och placering

Byns egentliga ålder är svår att hitta, Bredåker räknas som en medeltids by men några exakta årtal för den första bosättningen finns inte. En anledning till att det är svårt att hitta material om övre Norrland före 1300-talet är att den tidens material finns bäst bevarat i Norge och först en bit in på 1300-talet finns källmaterial i Sverige bevarat. Olika undersökningar för uppodlingar och byar allt längre tillbaka i tiden, så den mörka ödemark man kan föreställa sig att stora delar av Norrland var under medel-tiden kan vara felaktig. Något som kan bidra till föreställningen att bygden runt Bredåker i Lule älvdal var ödemark är just bristen på källor. Under tiden fram till 1500-talet är bygden relativt okänd och historien kan liknas vid ett gråtöcken. 1327 finns Lule älvdal nämnt för första gången då i en överenskommelse om förläning där även kolonisation av Lule älvdal skulle ingå. Överenskommelsen var mellan Ärkebiskop Olof i Uppsala, fogden över Hälsingland Johan Ingemarsson , Nils Farthielsson och Peter den unge. Landet hade inte heller före kolonisationen varit ödemark då Birkarlarna i en tvist vid ett möte i Södertälje 1328 hävdar att de sedan länge bedrivit handel i området medan Hälsingarna betraktade det som sin allmänning (Munkestam 1988 s 12). Den äldsta bevarade handling där Överluleåbygden nämns är ett pärmebrev från 1409, brevet är undertecknat av tolvmännen (nämndeman) från Svartbjörnsbyn och Skatamark (Nordsten 1947 s 28). I ett annat pärmebrev från 1502 finns Bredåker omnämnt för första gången, i brevet omtalas då tolvmannen Jöns Nilsson från Bredåker ( Munkestam 1988 s 15). Då det redan 1502 fanns en tolvman i Bredåker har troligen bosättningen i byn skett betydligt tidigare. I en Bågamantalslängd från 1539 (Munkestam 1988 s 15) finns det uppgifter som hjälper oss att börja följa Bredåkers by med dess befolkning. Denna längd är den första skattelängden där byarna i Lule älvdal finns med och i den räknas alla skatteskyldiga män. Skatteskyldiga var alla arbetsdugliga män utom drängarna, skatten man betalade var en slags jägarskatt. I längden uppges att det i Bredåker finns sju män, en med son (d.v.s. åtta). I Svartlå fanns fyra plus en son och i Harads tio plus en son. Anledningarna till varför just Lule älvdal blev platsen där Bredåker och flertalet andra byar uppfördes under medeltiden är flera. Man kan välja att se det helt ur jordbrukets synvinkel och finner då att älvdalens sediment blir den viktigaste lokaliseringsfaktorn samt att älven och dalen är den viktigaste kommunikationsleden. Ytterligare en faktor av betydelse för bebyggelse är den oreglerade älvens högsta nivå (Baudou (red.)1996 s 37 (f)). I boken ”Att leva vid älven”, en redovisning av Lule älvdalsprojekt som är ett projekt utfört av åtta forskare, hittar man deras olika problem och teorier om Lule älv-dal.

Näringar i Bredåker.

Det är ett moget jordbrukssamhälle som visar sig i Lule älvdal vid mitten av 1500-talet när man ser till jordeboken 1543 (Bauduo (red.) 1996 s 143 (f) ). Detta är första gången bondesamhället syns i sin helhet. Lule socken kan ses som en variant av bondesamhälle, hushållen har utnyttjat en mängd olika födkrokar. Bönderna har förutom odling av råg och korn livnärt sig på boskapshållning. Även fisket har varit av stor betydelse, fisket har varit mångsidigt med olika tekniker och bl. a. gett stora fångster av lax och gädda. Jakten har också varit ett sätt att livnära sig på. Avsaknaden av städer i området har lett till att bönderna själva även bedrev handel, det har då till stor del handlat om varuutbyte. Det fanns inget behov av städer för att bedriva handel. Tvärtom, kan stadsväsendet ha betraktats som en omöjlighet när statsmakten försöker introducera detta på 1500- och 1600-talen ( Bauduo ( red. ) 1996 s 154 ). Det är då troligt att det inte värnats om det lokala näringslivet när statsprivilegier delades ut, utan snarare hänsyn till statens inkomster. Att även ovanstående näringar varit de huvudsakliga syns i de skattelängder som börjar följa byarna i mitten av 1500-talet. Den första längd som upprättas är Båg-mantalslängden, en skatt som från början var en kompensation från militära åtagan-den men sedan kom att bli en slags jägarskatt. 1543 kom jordskatten och även skattelängder för fiske finns över Bredåker (Munkestam 1988 s 20). Hur mycket boskap det fanns på gårdarna framkommer i Älvsborgs lösen från år 1571 (Munkestam 1988 s 28 (ff)), det är en förmögenhetsredovisning där även män som inte ägde jord redovisades. Bakgrunden till längden är att Älvsborgs fästning efter krig måste åter lösas ut för att tillhöra Sverige, därav namnet. Sverige och Danmark hade två krig dels på 1560-talet och dels i början på 1600-talet som ledde till att fästningen föll i dansk ägo. Hur Sverige hade råd att betala Älvsborgs lösen andra gången förklaras i boken ”Alla tiders historia” genom bl. a. lån från Holland. I förmögenhetsredovisningen från år 1571 ser man dock att även hela Sveriges befolkning tvingades vara med och betala, därför att till Älvsborgs lösen fördes under åren 1613 – 1619 nog-granna anteckningar om vilka som kunde betala och vilka som hamnade på rest-längd (skuld till staten). Vid en jämförelse med hjälpgärden från år 1599 ser man att Älvsborgs lösen redan första gången 1571 direkt påverkat bönderna. Det är fram-förallt djurbeståndet hos den enskilde bonden som minskat sedan 1571. Ytterligare längder som visar på boskapshållningen i Bredåker är en serie Boskaps-längder som fördes 1620 – 1641. Förutom dessa längder finns ett flertal andra som ger uppgifter om folket som levde i byarna, det är där kyrkans längder återfinns. Annat material som visar på att de nämnda näringarna varit viktiga i Bredåker är de dokument som finns bevarade i byakistan. I ett utdrag från domboken Luleå tingslag 21 januari 1790 (Juhlin 1970 s 64) beskrivs att fiskevattnen i Bredåker ska delas efter skatten emellan jordägarna.

Utveckling av Bredåkers by

När jag börjar titta på utvecklingen i Bredåker gör jag jämförelser med de andra byar som fanns med i Överluleå socken från 1543 utom Edefors som senare avskil-des från Överluleå socken. Angående utvecklingen av socken visas att det ännu 1699 är samma tolv medeltida byar som finns1543. Det borde betyda att den utveckling som skedde ägde rum inom de gamla byarna. Det är först när centralmakten i mitten på 1500-talet vuxit sig så stark att den kan blanda sig i de lokala samhällets affärer som skattetrycket på bönderna ökar. När jag ser jordeböckernas uppkomst och deras struktur förstår jag varför Gustav Vasa kallats för riksbyggmästaren. Det var under hans regeringstid rikets resurser började samordnas och det var han som lade grunden till den starka centralmakten. En för oss efterlevande positiv effekt av den skärpta beskattningen är att vi idag har stor hjälp av dessa jordeböcker när vi vill veta hur det såg ut i byarna från mitten av 1500-talet fram till 1876 då jordeböckerna upphör. Den äldsta jordeboken är från 1543 och här visas den tyngsta skatten jordskatten. Den togs ut efter hur mycket jord man ägde och gårdens förmåga. Annat som be-skattades var skog och fiske. I jordeböckerna finns även information om antalet gårdar och dess ägare (Munkestam 1988 s 17 (ff) ). Jordeboken visar att Bredåker låg på nionde plats i storlek mätt av de tolv byarna 1543. Svartbjönsbyn var den största och där efter följde Unbyn, Heden, Buddbyn, Svartbyn, Sävast, Brobyn, Skatamark, Bredåker, Boden, Vibbyn och Vittjärv (Pelli-jeff 1987 s 64) jämförelsen bygger på byarnas jordtal. År 1547 har Bredåker flyttat upp till en sjunde plats för att under åren 1580-1605 finnas på en sjätte plats. År 1699 finns Bredåker på fjärde plats bland byarna och även om man nu jämför byarna med mantal så får man enligt Pellijeff jämförbara enheter om man anger mantalet i 128-delar. I sista jordeboken är Bredåkers mantal-siffror desamma.

Utveckling av ägorna inom Bredåkers by När jag nu redogjort för Bredåkers utveckling i storlek i förhållande till övriga byar i Överluleå socken ska jag undersöka hur det såg ut inne i Bredåker. En källa som är väldigt användbar vid en sådan undersökning är prästräntelängden från år 1559. Den visar hur mycket folk det fanns på varje gård ute i byarna (Munkestam 1988 s 23 (f)) speciellt roligt är det att även kvinnor står med i denna längd. Enligt prästräntelängden fanns det 1559 sju gårdar i Bredåker och antalet innevånare var 63 stycken. Går man sedan till boskapslängderna 1620 -1641 finns tolv går-dar redovisade i Bredåker. Även på en karta från 1645 (Munkestam 1988 s 122) finns tolv gårdar. När det under 1600-talet bildades hemman och en fastare bebyggelse, flyttades den ursprungliga bebyggelsen västerut (Juhlin 1970 s 13) tills den norra sidans åtta hemman var placerade. Den södra sidan hade fyra gårdar även de uppförda kring samma tid. Detta styrks enligt Juhlin av 1707 års mätningskarta, där endast de tolv gårdarna finns. Även på laga skiftes kartan från 1856 tycks de gamla stamgårdarnas läge vara samstämmiga. Gården Gammel Jass har hemmans nummer åtta och borde då den är byggt omkring 1650 vara en av de gamla stamgårdarna. År 1707 genomfördes en geometrisk avmätning (Juhlin 1970 s 15) storskifte, avsikten var en uppdelning av jorden så att alla fick lika ekonomiskt sett vid en samman-slagning av ängar och åkermark. Ekonomin är beroende av markens kvalitet, och jorden graderades efter sin kvalitet och delades sedan mellan bönderna. Vid delningen tillämpades graderingen så att en del av den bästa marken motsvarade två delar av den näst bästa o. s. v. Mark som bedömdes värdelös ingick i Norra Bred-åkers bys överloppsmark. Storskiften genomfördes mellan 1707 och 1765 samt det sista som började 1787 och slutfördes 1791 efter att ha överklagats av de flesta bönderna i byn. Marken i Bredåker ägdes fortfarande gemensamt efter skattetal och storskiftena berörde en-dast uppdelning av åker och ängar. Redan här påbörjas en effektivisering av jord-bruket. Denna effektivitetshöjning grundar sig på den ständiga diskussion som på-gick i riksdagen i nästan hundra år 1725-1811 (Isaksson 1967 s 186) och medförde en rad utredningar och förslag. Dessa diskussioners uppkomst kan i sin tur härledas till att den tidens (frihetstidens) politiker hade en förväntan på att bönderna skulle föda den numera växande befolkningen. År 1828 ansöktes om ytterligare storskifte, det anses dock troligt att det då egentligen rörde laga skifte (Juhlin 1970 s 90 (ff)), då var flera av de tolv ursprungliga hemmanen delade och det fanns nu tjugotre hemman med lika många delägare. 1841 inlämnas den första ansökan om laga skifte som skulle dela upp all byns mark. Det dröjde sedan ända till 1851 innan det första mötet angående påbörjan av laga skifte hölls. Det egentliga arbetet med laga skifte hölls åren 1853 och 1854 och kartorna över byns nya utseende fastställdes 1855. Detta kom att bli den viktigaste reformen på landsbygden, förordningen om laga skifte kom redan 1827 men det tog som man ser ovan tid innan reformen gav resultat ute i landsbygden. Resultatet av laga skifte i Bredåker blev att nio hela gårdar och delar av fem gårdar blev utflytta-de från byn. Det bör ändå nämnas att, i jämförelse med många andra län i Sverige, var förändringen av byarnas utseende marginell. Var sjätte bonde i Norrland fick flytta sin gård medan var tredje bonde i Götaland, där skiftet slog hårdast (Isaksson 1967 s 217) fick söka ny boplats. Bönderna hade nu sin mark samlad runt gården och eftersom ägorna var samlade underlättades jordbruket när bönderna inte var helt beroende av sina grannar. Man kunde själv bestämma över beslut som tidigare behövts godkännas av hela byn. Gammel Jass var odelat fram till början på 1800-talet då det delades mellan dåvarande ägarens två mågar (Juhlin 1970 s 120). Ena mågen blev kvar på det som då blev Gammel Jass och den andra byggde och utflyttade. Det kan ses som troligt att utflyttningen av det som blev Ny jass skedde till följd av laga skifte. Andra delningar som skapat det Gammel Jass som finns idag är enligt handlingar från lantmäteriet (Dnr FEDO 98/2019), hemmans klyvning 1898-04-12, 1912-04-19 samt nytt skifte 1923-12-29. Dagens fastighet Bredåker 8:8 är resultatet.

Byaorganisationens struktur och bakgrund

Byarnas utseende med gemensamma ägor och ett nära samarbete mellan byamännen gjorde att det var nödvändigt att ha regler som underlättade det dagliga arbetet. Åren före byordningen slog igenom använde man sig av muntliga överenskommelser. Dessa överenskommelser syns ofta i domböckerna (Isaksson 1967 s 79) då byamännen kunde anhålla om rättens stadsfästelse. Det förekom att man vid tvister, ofta brott mot byamännens överenskommelser, sökte sig till tinget för att få tvisten löst.. Det är dock tydligt att även före år 1742 har byordningarna tillkommit genom ett samspel mellan lokala traditioner och central påverkan (Isaksson 1967 s 126), en grovt förenklad förklaring är att initiativet till tidiga byordningar tagits av myndigheterna och innehållet bestämts av byarnas traditioner. Mönsterbyordningen från år 1742 blev bakgrunden till byarnas egna byordningar. Mönsterbyordningens tillkomst kan ses som ett uttryck för tidens ekonomiska tänkande (Isaksson 1967 s 129(f)). Under hattarnas regering blev så småningom in-ställningen till jordbruk allt mer positiv och tankesättet var att handla så att konsekvenserna blev de bästa möjliga, det fanns även teorier om ett fast reglerat samhälle. Man försökte genom en rad förordningar och reglementen styra och utveckla landets ekonomiska liv. I Norrland var byordningarna synnerligen kortfattade jämfört med mönsterbyordningen (Isaksson 1967 s 198). Myndigheternas uppmaning om att byarna skulle ha byordningar som byggde på mönsterbyordningen tillät i många fall ett självständigt utformat innehåll med hänsyn till byns förutsättningar. Byastämman var ett resultat av ovan redovisade byordningar. Det blev i de flesta byar regel att sammanträda vid byastämmor där bönderna beslutade om användandet av byns gemensamma ägor. Man beslutade även om den enskilda egendomen då man i regel var beroende av att ta hänsyn till sina grannar. I Bredåker och andra byar kallades man till byastämman genom att byns budkavle sändes runt emellan byamännen. Bredåkers budkavle finns idag bevarad på Nordiska museet (Isaksson 1967 s 236). Byns ordförande benämndes byaålderman. Byaåldermannen valdes av byamännen på ett eller flera år, även detta är en tillämpning av 1742 års mönster-byordning. Detta kan man läsa om i ett utdrag av domboken från laga ting med Luleå tingslag den 16 januari 1784 (Juhlin 1970 s 3). Bredåkers byordning stadsfästes år 1751 (Isaksson 1967 s 140(f)) i hela Luleå socken stadsfästes samma år byordningar för 34 stycken byar. År 1830 tycks något ha inträffat i Bredåkers by eftersom man först därefter regel-bundet börjat läsa upp den befintliga byaordningen på allmän byastämma (Juhlin 1970 s 10). I byakistan finns en del av Bredåkers byaordningar och andra protokoll bevarade, en del av dessa finns att läsa i Nils Juhlins bok ”Budkavlen går” från1970.

Händelser i Bredåkers by

Det var vanligt att byarna använde sig av särskilda sockenhantverkare som mot ersättning utförde arbete åt bönderna. Det förekom även att man i byarna anställde egna hantverkare på kontrakt. I Bredåker fanns en byskomakare och man anställde år 1828 en bysmed (Nordsten 1947 s 320). Smeden var mycket viktig för bönderna då han bl. a. stod för underhåll och reparationer av jordbruksredskapen. Hur vägförbindelserna i Norrbotten sett ut genom tiderna kan snabbt visas med uppgiften att år 1860 var det totala vägnätet i länet cirka 51 mil (Nordsten 1947 s 82). Av detta påstående kan man om man ser till den väldiga yta länet har förstå att det i stort sett rådde totala brist på framkomliga vägar. Till Bredåker bröts det en allmän landsväg från Boden 1855 innan dess hade älven varit den huvudsakliga transportleden för Bredåkersborna. Denna första väg slutade vid avtagsvägen till Gammel Jass. Vägen mellan Boden och Bredåker gick över både berg och kullar. Anledningen till att man inte dragit vägen på slätare mark närmare älven var att bredåkersborna hade sin kvarn i Kusträsksbäcken och dit ville man naturligtvis ha väg. En annan orsak till vägens läge är att ägaren till Kusträsksområdet hade mycket att säga till om och även han såg gärna att vägen drogs den besvärligare sträckningen förbi hans ägor och bredåkersbornas kvarn. Vägen tycks ha kommit till nytta då kronprinsen senare kung Karl XV färdades på vägen mellan Boden och Bredåker (Nordsten 1947 s 59) vid sitt besök i Norrbotten år 1858. Kungen besökte Lule älvdal mellan Luleå och Kvikkjokk, färdsättet varierade mellan hästskjuts och båt, vissa bitar avverkades även till fots. Karl XV ska enligt historien ha tillbringat natten på Gammel Jass som då var gästgiveri om detta kan man också läsa i Nils Juhlins bok ”Budkavlen går”. Några konkreta bevis eller skriftliga källor om en övernattning har jag inte hittat. Det närmaste en bevisning jag kommit är en muntlig berättelse återgiven i en artikel i Norrbottens Kuriren (Nisson 3/8 1947), där min farfars far intervjuas och berättar historien om när Karl XV kom till Bredåker. Han säger i intervjun att historien berättats för honom av en gamling som varit ögonvittne till händelsen. År 1885 byggdes de första skolhusen i byn, ett på vardera sidan om älven. Det var dock endast skolan på norra sidan som blev färdig. Det var en liten byggnad bestå-ende av en skolsal samt ett litet rum med kök för läraren. År 1899 byggdes den förrsta egentliga folkskolan i byn. Detta kan ses som ett resultat av 1842 års folkskole-stadga. Stadgan var ämnat att höja medborgarandan och bokbildningen bland befolkningen. Under 1893 byggdes ett mejeri i Bredåker och verksamheten startade vid nyåret 1894, man tillverkade både ost och smör. Bönderna hade var sin dag (Juhlin1970 s 135) att hjälpa till med tunga sysslor i mejeriet. Mejeriet drevs dock bara i sex år sedan sände man sin mjölk till återförsäljare. En ångsåg byggdes i byn 1899, sågen drevs av en lokomobil som hade fraktats till Bredåker med båt. Sågen bytte ägare flera gånger, den brann ner 1915 men byggdes sedan upp igen. År 1899 kom ett nytt steg i utvecklingen, Norra Bredåker fick en egen poststation. Poststationen fick namnet Åkernäs, namnet togs för att inte stationen skulle förväxlas med Bredåkra i Blekinge (Juhlin 1970 s 141). Men långt tidigare hade försök till skapandet av en ordnad postgång gjorts, innan stationerna fanns fraktades posten till en gård i byn och delades sedan ut. Postbönderna fick en mindre ersättning för detta arbete och de hade inga bestämda tider att passa. Telefonledningar drogs till Bredåker 1901 då fanns fyra abonnenter i byn, elektricitet fick man inte förrän 1918. Åren innan kraftledningen fanns fick ett flertal hushåll ström från en generator som genom en anordning i sågen kunde leverera ström.

Nutida utseende.

Byns utseende i dag behandlas här bara ytligt då vikten i rapporten ligger på hur det såg ut och vad som hände i Bredåker perioden 1500-1800. Det är ändå av betydelse för läsaren att få en överblick av dagens utseende då en stor del av den vidare ut-vecklingen i ett ytligt perspektiv talar för sig själv. I dag finns endast ett jordbruk med mjölkproduktion kvar i Norra Bredåker, Juhlins lantbruk och i Södra Bredåker finns en grisbonde, Långströms lantbruk och entreprenad, de flesta som lever i Bredåker har sina arbeten i Boden och Luleå. Flera gamla gårdar finns kvar om än i förändrat skick och många gamla gårdsnamn används ännu av den äldre befolkningen. En annan gammal företeelse som lever kvar i byn är utnämnandet av en byålderman samt årlig byastämma. Annars är mycket av de gamla borta, villakvarter breder ut sig i byn med både nyinflyttade barnfamiljer och återvändande ungdomar som väljer att bosätta sig i Bredåker när de skaffar familj. Även om dessa villor drastiskt förändrar den gamla bondbyns utseende är det positivt och nödvändigt att inflyttningen sker eftersom byn snabbt skulle avfolkats om den värnat om sitt forna bondeliv. Många nedläggningar har ändå drabbat Bredåker under årens lopp. Post, affär och skola lades ned för ett antal år sedan. Det finns en snöskoterfirma i byn. Det är den äldre generationen i Bredåker som kan vittna om 1900-talets förändringar, särskilt under den senare delen. Det är de som var de sista jordbrukarna i bondbyn men deras historia kräver en egen fördjupning för att komma till sin rätt.

Källor:

Baudau Evert (red), 1996, Att leva vid älven, CEWE-Förlaget. Isaksson Olov, 1967, Byastämma och byastadga, Uppsala. Juhlin Nils, 1970, Budkavlen går, Boden. Lundholm Kjell, 1985, Norrbotten, Stockholm. Munkestam Berthill, 1988, Harads, Svartlå och Bredåker till år 1700, Stockholm. Nisson, 1947, Gammeljass i Bredåker 300 år, Norrbottenskuriren 3 aug 1947. Nordsten Ruben, 1947, Överluleå socken, Boden. Pellijeff Gunnar, 1987, Ortnamnen i Norrbottens län del 3 Bodens kommun, Umeå.

Ett stort tack till S-O Nilssons dotter för detta material.

Oklart vem som skrivit denna historik, hittade den på vår gamla hemsida.

Ann Selini